Tack för ett magiskt äventyr med Glittertanterna i Provence!
Glittertanterna i Provence – en sammanhängande röra av färg, fniss och frihet
Det började med att vi packade bilen med mer färg än förnuft och rullade söderut – med matsäck, målarduk och livsaptit i bagaget. Någon hade kanske kunnat kalla det konstnärsresa. Vi kallade det ett glittertantäventyr. Och det blev det, i varje penseldrag och citronfläck.
När vi svängde in över bron till vårt franska hem kändes det som att kliva rakt in i en dröm – en med stenhus, olivblad och rutiga dukar. Här fanns ingen brådska, bara ett stilla tempo som man nästan måste öva sig i att förstå. Men vi lärde oss. Redan första morgonen drack vi kaffe till cikadornas soundtrack och andades långsamt – inte för att vi var trötta, utan för att vi ville hinna känna efter.
Jag målade. Med hela kroppen ibland. Med motstånd. Med glädje. Med vattenfyllda ögon. Jag målade det jag såg, men ännu oftare det jag kände. Fångade himlen i rosa-orange och lät citronerna rinna över kanten. Det var vackert, skevt, glittrigt och alldeles, alldeles fantastiskt.Mellan penseldragen fanns allt det där andra: marknaderna där man kunde köpa lavendelspray, körsbärsörhängen och drömmar på burk. De slarviga kvällarna med rosé, jordgubbar och klänningar som matchade duken vi målat på tidigare på dagen. olivoljeflaskor som blänkte i kvällssolen och samtal som landade någonstans mellan färgval och livsval.
Vi skrattade ofta. Men vi grät också en skvätt ibland – för livet kom ju med, det gör det alltid. Och kanske var det just det som gjorde att den här veckan blev så mycket mer än ett vykort från Provence. Det blev en plats där vi fick vara lite mer av oss själva. En plats där ingen behövde be om ursäkt för att ta plats, känna mycket eller skratta högt. En plats där vi påminde varandra om varför vi skapar. Att det inte handlar om resultatet. Utan om vägen dit.
Vissa dagar badade vi, andra bara satt vi i skuggan och lät tankarna torka långsamt som akvarell på papper. Det fanns en stillhet där som kändes i hela kroppen – en slags vänlig tystnad som inte behövde fyllas.
Och så blev det den där sista morgonen. När vi plockade undan dukar, färgtuber, mat, flaskor möbler och minnen. När vi tittade på varandra med den där blicken som säger mer än orden: “Det här var något.” Något att minnas. Något att längta tillbaka till. Något att bygga vidare på.
Glittertanterna reste inte bara till Provence. Vi flyttade in i oss själva en stund. Och målade med hjärtat fullt.
Så tack. För att vi vågade. För att vi tog med hela paletten. För att vi var modiga, knasiga, färgstarka och alldeles underbara. Det blev ett äventyr i skapande, sällskap och stilla stunder.
Ett minne för livet, för kalla morgnar och trista stunder att se tillbaka på och njuta återigen
Kommentarer