Glittertanternas äventyr i Provence: Del 10
En sista kväll att bevara i hjärtat
Det blev sista kvällen i Curnier. Och vilken final. En sån där kväll man egentligen inte vill skriva om – för då är det liksom över på riktigt. Men också en kväll som man vill bära med sig i fickan resten av livet. Som en liten brödbit med sardeller i hjärtat.
Vi blev inbjudna hem till Lenas goda vänner. Ett värdpar som med självklarhet öppnade både köksdörren och hjärtat, och dukade upp en middag som om vi varit gamla släktingar. Det var varmt. Bokstavligt och bildligt. En sådan där kväll där det inte spelar någon roll hur länge man känt varandra – det räcker med några timmars hjärtkontakt.
Jag och Annika försökte tacka. På franska. Det gick… sådär. Sardeller och grammatik kom i vägen. Vi försökte säga “tack för att vi får vara här”, men det blev något i stil med “vi är glada sardeller i era fönsterluckor”. Orden hängde inte alltid ihop, men leendena gjorde det. Och kanske blev vi lite… entusiastiska. Möjligen överväldigade. Möjligen hetspussade vi värdparet i en glittrig storm av kärlek, glädje och matlycka. Man vet ju aldrig hur det landar – men vi kände oss förstådda. I alla fall emotionellt.
Och Pissaladièren. Åh, denna himmelska skapelse av långsamt stekt lök, sardeller, brödbotten och olivleende. Vi åt som om vi aldrig ätit. Grillade grönsaker. Stunsig korv. Egenodlade oliver. Den där hemgjorda oljan som smakar som ett minne. Ett bröd som var menat att suga upp varje droppe sås. Och till efterrätt – något vackert från dotterns bröllop. Allt personligt. Allt bärande en berättelse. Det är då det smakar som mest.På hemvägen kom ovädret. Himlen slog på dramatiken som om Wagner själv regisserat sista akten. Blixtarna snittade genom himlen, torget badade i ljus, dynorna vi glömde i trädgården blev fullständigt genomdränkta. Vi blev blöta, fnissiga, uppfyllda.
Morgonen därpå rullade vi vidare. Bilen bågnar av lavendelolja, vin, klänningar, oliver och obeskrivlig tacksamhet. Hjärtat har fastnat i en sardell, men resan fortsätter.
I natt landar vi i Schwarzwald. Egna mackor till supé, såklart. Och som sig bör: våningsfat och duk. En sista vink från Provence, innan vi sakta sladdar in i vardagen igen. Men det kommer dröja, för det här äventyret sitter kvar länge.
I morgon är det en annan dag. En varm en. Med cirka 70 mil och ett brustet men lyckligt glitterhjärta.
Puss.
❤️
Kommentarer