Glittertanternas äventyr i Provence: Del 9
Plättdag, penslar & potatismos
Det var en sån där dag som inte ville bli något annat än just det den var.Njuten. Långsam. Lätt solbakad.
Vi började i ett tempo någonstans mellan semesterläge och sirap.Fontänen porlade, penslarna rörde sig långsamt, och det fanns absolut ingen anledning att skynda. Värmen låg som ett mjukt filter över allt, och ingen protesterade.
Dagens lilla utflykt gick till Lena Linderholms trädgård – Jardin de Lena – bara tio minuter bort, om man går i filosofiskt promenadtempo.Där satt vi. Målade. Doppade oss i den trettiogradiga poolen som på något vis ändå lyckades kännas sval. Åt madeleinekakor. Skrattade. Och såg ut som om vi var klippta ur ett livsstilsmagasin med temat: “konstnärligt lugn och lavendel i blodet”.
Penslar doppades försiktigt.Färger blandades med samma vördnad som om de var hemliga ingredienser i ett urgammalt recept.Solen stekte. Tiden smälte.
Lunchen inföll nånstans mellan “lite sugen” och “nu får det nog bli något”.Kall pizza från gårdagens restaurangbesök. Ost som svävade farligt nära gränsen till oidentifierbart men ändå smakade himmelskt. Och aprikoser. Som doftade exakt så som man tror att aprikoser ska dofta, men sällan gör.
Jag blev inbjudna till grannkvinnan – hon med klänningarna som liksom bär henne, snarare än tvärtom.Hon målar också.Hennes ateljé var som att stiga in i någons inre värld. Färgerna där var inte tillrättalagda. Inte vackra för sakens skull. De bara fanns där. Hudlösa.Jag stod en stund och tittade. Och sen lite till.Fick en klump i halsen utan att riktigt förstå varför.För så är det ju.Färger är inte bara färger. De går rakt in, utan att knacka först.
I Lenas trädgård- plätten plockade vi lavendel från Lenas fält och band små doftknyten med Soliado-tyger – lavendelskramlor, kallas dom.Små sommarminnen att stoppa i hyllan.
När solen till slut blev för mycket, när luften började kännas som att andas genom en hårfön, smög vi in igen. In i den svala vrån där fläktarna surrade och samtalen flöt lika stilla som fontänen utanför.Vi pratade om livet.Om relationer som går i cirklar, drömmar i olika storlekar, och historier från förr som fortfarande glittrar.Och sen tömde vi kylskåpet.Resultatet? Allegu-Potatismos med ost till det stekt fläsk. I fyrtio graders värme.Absurt. Fantastiskt.Exakt rätt.För saliga är inte bara de som ser lyckan i en blå liten häst.Saliga är också de som håller drömmar levande.Och kanske, allra mest, de som frivilligt äter potatismos i tropiskt klimat.Puss.❤️
Kommentarer