Glittertanternas äventyr i Provence: Del 8
Citroën, picknick, färg & Frankrike
Det började med ett besök. Fyra svenska kvinnor klev in genom grinden. Det var första gången i Provence för hela kvartetten – och de ville se det Linderholmska hemmet. Känna dofterna, uppleva färgerna, kanske förstå något mer om livet genom keramikkoppar, citronträd och akvareller i öppna fönster.
Det blev ett varmt möte.
Vi satt där, i skuggan, med saft i glas och hjärtat lite på vid gavel. Och för en gångs skull var det skönt att förstå språket. Att inte behöva gissa, bara lyssna. Franskan är vacker, visst. Men ack så svår. Så det var något djupt vilsamt i att samtala utan krumbukter.
Vi målade vid brunnen.
Färger blandades, dömdes, förkastades och frikändes. Solen studsade i pigmenten, Laurence – vår granne – smög tyst omkring med kameran. Någon testade lavendelblått mot citron, någon annan letade efter exakt rätt nyans av “glädje blandat med hemlängtan”. Sånt som inte står på tub, men ibland ändå dyker upp på duken.
Efter en sen lunch bar det av till Carrefour. Men först ett oväntat stopp. En brocante där luften stod helt stilla – varm och dammigt doftande. Där fanns en tummelisalampa, stålkorgar, och gamla ting som en gång varit någons vardag. Vi köpte ingenting. Det var för varmt för beslut. Men det gjorde ingenting. Vissa platser är till för att bara vara i.
På varuhuset fyllde vi korgarna med färg. Eau de fleur d’oranger slank också med – en doft som alltid känns som ett minne av något som kanske aldrig riktigt hände, men ändå levt i kroppen länge.
Hemma igen fortsatte färgerna att flöda. Boende inför hemresan bokades, glasen fylldes med bubblor, och vi hann knappt sätta oss innan en liten pastellfärgad Citroën gled in i byn. Den var dekorerad med logga, charm och självklarhet – och kördes av en kvinna som såg ut att veta precis vart hon var på väg.
Hon hämtade upp två systrar för att köra dem ut till lavendelfälten. I bakluckan låg en gigantisk picknickkorg, redo för middag i månens sken.
Det lät som något ur en film. Men det hände här. På riktigt.
Det gör ju det ibland.
När värmen blev för mycket tog vi ett dopp i fontänen.
Inte för att det var planerat. Inte för att det var rimligt.
Bara för att det fanns vatten. Och för att vi kunde.
Sen gick vi till byns lilla restaurang. Åt pizza som smakade som den bästa idén någon haft. Och en glass på det. För att avrunda en dag som börjat med nyfikenhet, fortsatt i färg, doft och citronlack – och slutat i vatten, bubblor och lite kvällsljus.
En dag som inte ville kalla sig äventyr, men som ändå var det.
En dag i Provence.
Puss.
❤️
Kommentarer