Glittertanternas äventyr i Provence: Del 7
Lavendellila lycka & glass i munblåst bägare
Morgonen smög igång i sakta mak.
Lavendelvattning, rosorna på Plätten, ett dopp i poolen. Kaffekoppen följde med ut i solen. Några penseldrag, en anteckning eller två – små tysta ritualer som ramade in dagen innan den ens hade börjat på riktigt.
Sen rullade vi ut. Mot lavendeln. Mot de blå bergen.
Vägen slingrade sig genom landskapet, och det var något med ljuset som gjorde allt extra mjukt. Inne i bilen växlade det mellan skratt och tystnad, som om vi allihop visste att det var en dag att andas in på riktigt.
Och så kom den. Lavendeln.
Ett böljande lila hav som slog emot oss med doft och färg och en nästan löjligt perfekt vy.
Vi stod där en stund. Tittade. Kände. Sa “men alltså…” i olika tonlägen och lät det få vara tillräckligt.
På hemvägen stannade vi i en brocantebutik som verkade viska till oss från vägkanten. Här fanns lavendelolja, olivtvål, gamla kristallglas med lite liv kvar i sig, lavendelolja, mediacenter och en 20tals statyett. Det fanns något rörande i allting – som om varje sak redan hade en historia, och väntade på att få bli vald till ett nytt kapitel. Jag föll, förstås. För något onödigt men oumbärligt. Och nöjdheten satt kvar i kroppen länge efteråt.
Lunchen blev en blandning av allt vi längtade efter. Sallad med chèvre, moussaka, hamburgare – ingen logik, bara känsla. Vi satt i skuggan och pratade om allt det där som ligger mellan raderna i en resa: livet hemma, kärleken, förhoppningar och gamla drömmar vi inte riktigt gett upp. Solen silade ner mellan bladen och gjorde fläckar av guld på våra servetter.
Glassen serverades i munblåsta bägare stora som barndomsdrömmar.
Smaker som inte bara var goda – de var poetiska. Som om någon viskat fram dem med en visp. Vi satt där och log, tyst ibland, fnittrigt andra stunder, som om vi alla förstod att vi just då var mitt i en stund att minnas.
Sista stoppet blev tvålfabriken i Nyons.
Doft, doft, doft. Lavendel, citron, fikon. Och inne på det lilla kooperativet fanns allt från vin och choklad till anka på burk och handmålade kannor. Provence samlat på ett bord.
Kvällen sänkte sig sakta. Vi målade lite. Plockade fram enkel kvällsmat. Tände ljus.
Och jag kände tacksamhet – för dagen, för sällskapet, för färgen i livet.
Det var ingen märkvärdig dag.
Det var en magnifik dag med doft och drömmar av lavendel.
♥️
Kommentarer