Glittertanternas äventyr I Provence: Del 6

Rövarstad, regn & räkor på keramik

Vi vaknade lite senare än vanligt – halv åtta minsann – och redan där anade man att något var annorlunda. Och mycket riktigt: utanför fönstret… regn. Ett sådant där mjukt, ovant sommarregn som doftar damm och lavendel på en och samma gång. Jag gjorde det enda rimliga – vecklade upp mitt solparasoll och använde det som paraply. Om solen får kliva in som metafor för livet, så får väl ett parasoll glittrar även i gråskala.

Vi styrde färden mot Nyons, där regnet inte verkade ha skrämt bort någon alls – hela staden hade förvandlats till marknad. Det var som att gå rakt in i ett färgfyrverkeri: hattar, körsbärsörhängen, lavendelpåsar, fiskar med ögonkontakt, väskor, salt i säckar och små burkar med drömmar från apoteket. Vissa fynd kändes livsnödvändiga. Andra… ja, mer som infall. Men det är ju först senare man vet vad som egentligen var viktigt.

På hemvägen blev det tvärnit i Le Pille, – “Rövarbyn” –vid den prisbelönta konditorn. En gång Paris-stressad, nu Provence-läkt. Han har bytt haute couture mot lavendelfält, och vi kunde inte annat än falla pladask. Hans bakverk var som små dikter i smör och socker. Vi köpte med oss godsaker som borde få egna helgdagar. Man firar ju ändå inte livet för ofta.

Väl hemma dukade vi upp till lunch i vårt provensalska kök – på handgjorda tallrikar i alla färger och former. Sådana där som inte matchar alls men ändå stämmer perfekt. Räkorna doftade hav och citron, tomaterna lyste som julgranskulor, och osten viskade om gårdar vi aldrig varit på. Vi åt. Vi skrattade. Vi pratade om livet. Om det svåra. Om det vackra. Om det där mittemellan som man så ofta glömmer att ta på allvar.

Under eftermiddagens heta timmar målade jag vid floden. Vita stenar låg i drivor, som benknotor från en sommar som redan var för mycket. Människor vältrade sig i vattnet, först på mage, sen på rygg – som flodhästar på semester. Vi tvättade fötterna i fontänen och förundrades över boule-spelarnas envishet. Värmen låg som ett lock, men någonstans under det kokade livet. Stilla, svettigt – men levande.

När kvällen kom sökte vi svalka bakom kökets tjocka stenväggar. Vi dukade upp middag igen – för det finns något djupt mänskligt i att fortsätta äta sig igenom dagarna. Och så blev det dags för de där bakverken från Le Pille. De såg inte mycket ut för världen. Men åh, de smakade som små kärleksbrev till livet självt. Smöriga, salta, söta – och alldeles, alldeles nödvändiga.

Vi satt kvar länge. Med mätta magar och hjärtan som sprängde lite i kanterna. Skratten hängde kvar i luften, ljuset låg varmt över bordet, vinden smög sig in som sammetsfoder över axlarna.

Och just när vi trodde att dagen var klar, kom den – den där meningen som landar som ett bokmärke i själen och som jag alltid återkommer till..

“Den som finner lyckan i det lilla har mycket att vara lycklig över. Saliga är de som finner glädje i en blå liten häst.”

Och så är det.
En blå liten häst. En handgjord tallrik. En nyfunnen vänskap. Ett bakverk från en före detta Parisbo.
Och mitt i allt – ett helt liv.

Puss
♥️