Glittertanternas äventyr i Provence: Del 5
En bit som smakar sommar
Jag vaknade tidigt. Den ljumma morgonluften letade sig in genom fönsterspringorna och smekte de bara fötterna där de tassade över stengolvet. Utanför låg världen ännu i halvslummer, men lavendeln på vår lilla plätt började redan sträcka sig mot solen. I sandaler och med håret i ett tyst morgonrufs smög jag ut för att vattna. Rosen såg lite förnärmad ut, som om hon förväntade sig sällskap till frukosten. Det är något särskilt med just det där – att börja dagen med att pyssla om något som växer. En liten ritual för att känna sig lite mindre vilse i världen.
Tillbaka i huset dukade vi upp frukosten i kökets svala hörn. Klinkergolvet kylde vaderna, kaffet värmde hjärtat. Osten var tjock och krämig, brödet ljummet, marmeladen smakar som om någon mormor kokat den av ren kärlek. Och så skratt, förstås. Det behövs inga spektakel när man får skratta på riktigt innan klockan slagit nio.
Sen rullade vi mot Nyons – med Annika i förarsätet och optimism i baksätet. Lena ville visa oss ett charmigt litet hotell mitt i stan, perfekt att hysa framtida gäster i, tänker jag, eller gömma sig på om livet skulle behöva pausas med stil. Vi strosade längs de solvarma gatorna, fingrade på tvålar med lavendelknoppar och klänningar som jag absolut inte hade råd med, men gärna lånade med blicken. En särskild sorts fönstershopping där det är tillåtet att drömma högt.
När det närmade sig lunch mötte vi upp Erika och hennes Jean-François – ni vet, sådana där människor som man känner att man saknat innan man ens träffat dem. Vi slog oss ner vid ett bord i skuggan och fick in en tvårätters som var värd sin plats i en roman. Chevrén var varm, len och alldeles lagom getig – jag förstod inte riktigt vad det var jag åt, men det smakade som det skulle: franskt, hemlagat, kärleksfullt. Salladen kom i perfekta blad, som små skedar av grönska. Rosévinet var kallt och pratet flödade som om vi alltid ätit lunch tillsammans.
Efterrätten? En glace med vispad grädde. Inga krusiduller, bara glädje.
Vi promenerade sedan genom staden, i den där märkliga siestatystnaden där allt är stängt men inget sover. Gränderna var smala och stenlagda, med skuggor som liksom lutade sig mot väggarna i väntan på kvällen. Erika och Jean-François bjöd hem oss, och bakom en till synes helt vanlig port öppnade sig en liten värld. Pool. Skuggor. Omtanke. Ett hem där varje kudde verkade säga “sätt dig, stanna en stund”.
De bjöd på något alldeles särskilt – gateaux Constance avec l’eau fleur d’oranger – ett bakverk så ljuvligt att det förmodligen är förbjudet i vissa länder. Det doftade apelsinblom och smakade sommar, perfekt till två-fikat, som sig bör.
När värmen slog oss till marken på riktigt åkte vi hemåt. Siestade. Målade. Tog en snabb sväng förbi en antikaffär som lockade med porslin, stolar och saker som viskade om andra liv.
På kvällen promenerade vi hela 50 meter – ja, jag skäms nästan – till byns lilla restaurang. Så nära, men så rätt. Maten var god, rätterna små, samtalen desto större. Vi snuddade vid livet, skrivandet, drömmarna. Jag skrev rentav en ingress till en bok, rakt upp och ner mellan förrätt och varmrätt.
Och som kronan på verket: en kväll på terrassen, högt upp, under vinrankor som slingrade sig mot månen. Luften var tung av sommar. Någon nynnade tyst. Allt var precis på gränsen till magiskt.
Men så – dramatik! Getingar. Ett stick. Ett skrik. Ett mindre franskt rabalder. Tabletten åkte fram, fönstren stängdes, romantiken fick maka på sig. Och ändå – vi somnade till sist, svettiga, fnissiga, lite omtumlade, men alldeles, alldeles nöjda.
För det var en sådan där dag.
En dag som på pappret är ganska vanlig – men som i hjärtat blir alldeles extraordinär.
Det är just det Provence kan:
få det enkla att smaka sommar.
Puss
♥️
Kommentarer