Frankrike dag två-Nice, här är vi!!
Vi vaknar till ett stilla Curnier.
Öppnar dörren mot torget och den lilla fontänen och morgonljuset är sådär mjukt som det nästan bara kan vara här. Luften svalkar kinden och för ett ögonblick står jag bara där och känner att livet känns väldigt, väldigt lovande.
Första koppen espresso inmundigas tillsammans med mejl och en fixa-lista. För drömmande i all ära – det finns en utställning som ska byggas och en bil som ska packas.
Så vi börjar rumstera om.
Tavlor. Servetter. Brickor. Fler tavlor. Väskor. Små saker som absolut måste med och andra saker som vi förmodligen skulle kunna leva utan men ändå absolut måste med.
Den röda bilen blir ganska snabbt full, men till vår stora glädje visar det sig att varenda tänkt liten pryl faktiskt ryms. Till och med kläderna vi ska bära under våra kommande dagar i Nice får plats i packningen. Ett mindre mirakel.
Mitt i alltihop kommer Andreas förbi med nybakade croissanter, och vid tiotiden är vi redo.
Vi sätter av genom rövarbyn, mot Apelsinbyn och vidare söderut.
Den röda bilen virvlar fram längs vägarna ner mot Rivieran. Solen är varm, bilarna lagom många och den där speciella resnerven pirrar i kroppen. Blandningen av förväntan, lite oro och känslan av att vara på väg mot någonting man längtat efter.
Ju närmare Nice vi kommer desto tätare blir trafiken och sommarens skogsbränder gör sig påminda i landskapet.
Efter en tonfiskmacka, en välbehövlig bensträckarpaus och ungefär 35 mil svänger vi till slut av A8 mot Cagnes-sur-Mer och Villa Ingeborg.
Och alltså.
Vilket härligt ställe!!!
Jess möter oss och visar lokalen, berättar om upplägget, vi pratar tider, möjligheter och morgondagens arbete. Går runt och tittar och börjar förstås genast se tavlor på väggarna och utställningen framför oss.
Men efter 35 mil och en ganska lång dag fattar vi ett ovanligt klokt beslut: allt får stanna kvar i bilen till imorgon.
Istället ger vi oss av för att uppsöka Lenas goda vän Helen, som bor i en rosa villa längs Mougins bergsbrant.
Efter lite trixande i trafiken börjar den röda bilen klättra uppför den branta klippan och så småningom landar vi i det som närmast kan beskrivas som Helens lilla drottningrike.
Och här byter dagen tempo.
Vi bjuds på dryck och ost under ett tak av blåregn och sitter där medan ljuset sakta förändras och mörkret börjar falla.
Sedan gör Helen den ljuvligaste mozzarellasalladen med krämig ost, tomater och underbar olivolja, tätt följd av tryffelpasta och rosévin.
Sådana middagar.
När maten är god men samtalen nästan ännu godare.
Nya och gamla minnen blandas med drömmar, funderingar och allt det där som hinner avhandlas när människor sitter länge runt ett bord någonstans på en bergssluttning i Frankrike.
Och någonstans där börjar våra resekroppar tala om att de faktiskt färdats ganska många mil.
Så vi kryper till slut till kojs i varsin blommigt bäddad säng, med mörkret utanför och nattens ljud viskande genom huset.
Från den lilla fontänen i ett morgonstilla Curnier till en rosa villa på en bergsbrant ovanför Rivieran.
Ännu en dag som känns lite som en scen ur en film och samtidigt alldeles vanligt liv.
Vårt liv just nu.
Och imorgon börjar det på riktigt.
Då ska bilen tömmas, tavlorna ut och Villa Ingeborg fyllas med färg, konst och prinsessidenter. ❤️🇫🇷
En sådan ljuvlig läsning Malin! Jag ler mig igenom din beskrivning av omgivningar, bestyr, middagar och sällskap! Som en feel-good roman i alla färger, smaker och dofter 🧡💛🩷 Så glad för din skull, kunde både jag och din syster konstatera när vi i sågs på caféet idag. Hur fantastiskt du har det på Franska Rivieran med utställning, Lena och massa äventyr! 🎉🎉🎉 Ser fram emot att läsa fler kapitel snart! Kram Cissi💌