Från sommarens färger till Nice – nu börjar nästa äventyr

Det finns somrar som passerar och så finns det somrar som liksom flyttar in i en. Den här sommaren har varit en sådan.

När jag tittar tillbaka på bilderna ser jag färg överallt.

  • Penslar och färgtuber på bord i solen.
  • Målningar som fått lämna ateljén och möta världen.
  • Stora hattar, leopard, blommor, tårtor, kaffekoppar, människor och samtal.
  • Härjedalens alldeles särskilda stillhet.
  • En bäddad bil som fått bli hotell när äventyret krävt det.
  • Gothia Towers.
  • Böna. Ateljéer. Utställningar.
  • Nya och gamla vänner.
  • Och mitt i allt detta – konsten.

Det är märkligt hur skapandet fungerar. Man tror ibland att man behöver stänga in sig och koncentrera sig för att få någonting gjort. Men för mig är det nästan tvärtom. Jag behöver livet. Människorna. Samtalen. Landskapen. Det vackra och det lite knasiga. En dukning som får hjärtat att slå lite fortare, en klänning, en färgkombination jag inte tänkt på, ett skratt vid ett köksbord.

Allt det där följer med hem till ateljén. Och nu behöver jag precis varenda liten droppe av det.

För den 25 september är det vernissage i Nice, och för första gången ska jag ställa ut min konst där. Och som om inte det vore tillräckligt pirrigt och fantastiskt ska jag göra det tillsammans med Lena Linderholm.

Lena har länge varit en av mina stora favoriter på den svenska konsthimlen. Jag tycker så mycket om hennes sätt att vara konstnär – hennes mod i färgen, hennes nyfikenhet och kanske framför allt hennes levnadsmod. Hos Lena verkar gränsen mellan konsten och livet nästan inte finnas. Färgerna fortsätter ut från målningen, hamnar på porslinet, på bordet, bland blommorna och människorna.

Det tycker jag väldigt mycket om. För färg och glädje är faktiskt seriösa saker. Kanske till och med livsviktiga.

Och där tror jag att Lena och jag möts, trots att våra bildvärldar är helt olika. I lusten. I färgen. I berättandet. I övertygelsen om att livet inte behöver tonas ner för att tas på allvar.

Att få arbeta och ställa ut tillsammans med henne känns därför både väldigt roligt och oerhört inspirerande. Prinsessidenterna har börjat packa…

Här hemma råder det nu full aktivitet i ateljén. Nya målningar växer fram och några gamla bekantskaper har börjat göra sig redo för Frankrike. För självklart ska Glittertanterna med till Rivieran.

Och Prinsessidenterna från Slottet Lavendelro har naturligtvis hört talas om Nice och genast meddelat att de är synnerligen lämpade för uppdraget. Det kan de faktiskt ha rätt i.

De har aldrig varit särskilt främmande för stora hattar, leopard, tårtor, bubbel, starka färger eller tanken på att en kvinna får ta precis så mycket plats som hon önskar. Så nu växer nya berättelser fram.

Lite franskt. Lite Lavendelro. Väldigt mycket färg. En och annan höna kan säkert också slinka med – man vet aldrig riktigt med de här damerna. Men exakt vad som ska visas den 25 september tänker jag faktiskt inte avslöja ännu. Några hemligheter måste få stanna i ateljén tills det är dags.

Tänk ändå vart en pensel kan ta en. Det är nog det jag känner allra starkast just nu – Tacksamhet.

  • Över den här sommaren.
  • Över alla människor jag fått möta.
  • Över alla samtal framför målningar.
  • Över att få sitta ute och måla med solen i ansiktet.
  • Över resor och märkliga små stopp längs vägen.
  • Över att få komma in i andra konstnärers världar och låta mig inspireras.
  • Och över att jag fortfarande, efter alla dessa år, kan känna samma pirr när en tom duk står framför mig.

För man vet faktiskt aldrig riktigt vart den kommer att ta en. Ibland till ett galleri några kvarter bort. Ibland till Härjedalen. Ibland till ett köksbord med kaffe, skratt och alldeles för många idéer. Och ibland, tydligen, hela vägen till Nice.

Så nu går jag in i ateljébubblan på riktigt.

Penslarna är framme, färgerna är öppnade och huvudet är fullt av idéer. Glittertanterna står otåligt och stampar och på Slottet Lavendelro verkar någon redan ha börjat leta efter passet. Jag är pirrig, förväntansfull, väldigt arbetslysten – och alldeles vansinnigt glad.

Nice, snart kommer vi.

Och tills dess får ni gärna kika in genom ateljédörren här. Jag lovar att visa små glimtar längs vägen. Men inte allt. Lite hemlighetsmakeri måste en Prinsessident trots allt få ägna sig åt.

Puss,

Malin 💕🎨🇫🇷✨

Kommentarer

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *