Färgens Röst – från barockens prakt till vår personliga palett
Det finns perioder i historien där färgen liksom tar över. Där den inte bara är ett komplement till formen – utan själva berättelsen. Barocken är en sådan tid. En tid då färgen inte var rädd för att vara för mycket.
Tung sammet, glödande guld, djupa skuggor och kontraster. Allt i överflöd. Jag kan känna en stark dragning dit – till det överdrivna.
Till att skapa utan att hålla igen. Att få måla storslaget, modigt, nästan teatraliskt. Det är som att kroppen längtar efter att få göra plats för något större än bara det balanserade. Och i studion har jag känt det där kalla. Att våga ge färgerna fritt spelrum. Att släppa taget om planen och låta färgen visa vägen.
Färgen är inte bara historia. Den lever i oss – och omkring oss – varje dag. Vi kanske inte bär barockens korsetter och peruker, men färgens kraft är fortfarande här. Titta bara på hur vi klär oss, hur vi inreder våra hem, hur vi uttrycker oss genom konsten. Vi använder färg för att uttrycka det vi kanske inte kan sätta ord på. Precis som Rubens gjorde. Precis som Vivienne Westwood gjorde och Zandra Rohdes gör. Färg är vårt mest intuitiva språk.
Och när vi börjar lyssna på vad våra färgval faktiskt säger, så händer något. Jag märker det hos mig själv. Hur vissa färger ropar på mig när jag behöver trygghet. Hur andra vill dansa fram när jag behöver kraft.
Färgen blir som en spegel. Och ibland också som en vägvisare. Jag tror att det är just det jag vill bjuda in till – att inte se färg som yta, utan som en röst. Som en berättelse. Som identitet.
Kanske är det just nu vi får chansen att leva lite barockt – inte i formen, utan i känslan. Att våga överdriva ibland. Ta plats. Vara mer än lagom. Och låta färgen tala – både i våra verk och i våra liv.
Vilken färg viskar till dig just nu? Och vad tror du den försöker säga?
puss/Malin
❤️
Kommentarer