Dag tre, med glittertanter och prinsessidenter under månen i Mougins

OM KONSTEN ATT NJUTA EN HELT VANLIG ONSDAG
Vi vaknar under månen över Mougins.
Den hänger stor och blek över det jag tror är Antibes, långt där nere, och himlen färgas sakta kallrosa trots att molnen dragit in över Solkusten.
Det är något med morgnar på resa. Innan dagen hunnit bestämma sig. Innan alla måsten vaknat.
Frukosten inmundigas på den lilla innergården och livet skvalpar på ganska mjukt.
Dagens plan är egentligen enkel: möta vänner i Saint-Paul-de-Vence. Några gamla för Lena och nya för mig, några gamla för mig och nya för Lena. En sådan där härlig blandning av människor som på något märkligt vis snabbt blir ett VI.
På vägen lockar Fragonard med sina doftande frestelser. Vi ”njutköper” några saker vi absolut vill ha under den mycket praktiska förevändningen att det ju faktiskt kan bli presenter.
Sedan Saint-Paul.
Bara att komma dit är som att kliva rakt in i en saga.
Vi passerar den lilla marknaden och boulebanan och tar vänster innanför murarna. Smala gränder, nötta stenar, fönsterluckor, växter som klättrar där de själva behagar och små caféer och gallerier instoppade precis överallt.
När hela vår lilla brokiga skara samlats blir det långlunch vid vita dukar. Samtal som korsar varandra, skratt och berättelser. Lite getost, tonfisk och bläckfisk passerar revy och så småningom även chokladmousse, hallontarte och citronpaj.
Egentligen är det inte maten man minns.
Det är människorna. Samtalen. Tiden.
Lenas smartwatch börjar till slut ilsket påpeka att vi suttit still alldeles för länge och borde tänka på vår hälsa. Man vill ju inte göra en smartwatch besviken, så lydigt ger vi oss ut.
Vi går längs den flera hundra år gamla muren, tittar ut över landskapet och börjar sedan ganska systematiskt beta av gallerierna.
Och här händer något med mig.
Konst, konst och ännu mer konst. Bra, konstig, vacker, oväntad, obegriplig, inspirerande. Sådant jag älskar och sådant jag inte alls förstår. Men kanske är det just det som är meningen. Att fylla ögonen. Att se hur andra människor tänker. Hur någon annan har valt en färg, en form, en tanke.
Det sätter igång saker.
Saint-Paul-de-Vence är som en liten egen värld där konsten tillåtits flytta ut på gatorna och bli en del av livet.
Till slut vandrar vi långsamt tillbaka mot bilen, som vi lyckas lokalisera ungefär tio våningar ner INUTI en klippa. Bara det känns fullt rimligt efter några dagar i Frankrike.
Sedan vidare mot Villa Ingeborg.
Och nu blir resan plötsligt verklig på ett annat sätt.
Vi öppnar bilen och ut kommer tavlorna. Mina prinsessidenter. Lenas verk. Allt det vi burit, packat, planerat, funderat på och färdats hit med.
I morgon ska det hängas.
Vilken tur och lyckoluva att våra fina vänner hjälper oss att bära och få allting på plats.
Efter ett förvånansvärt stort antal helt onödiga svängar och felkörningar hittar vi så småningom hem till det rosa huset i Mougins igen.
Ett dopp i poolen. Några mail. Meddelanden hemifrån. Åtaganden och frågor som behöver svar.
För livet tar ju inte semester bara för att man själv råkar befinna sig på Rivieran.
Och nu sitter vi här.
Solen, ett glas vin, något gott att äta och en dag som sakta får landa.
Jag tänker att njutning kanske inte alls är att fly från vardagen.
Kanske är det snarare att vara ordentligt närvarande i den.
Att se. Smaka. Mötas. Skratta. Titta på konst. Bada när tillfälle ges. Köpa något fullständigt onödigt ibland. Och förstå att livet inte är det som ska börja sedan.
Det är ju det här.
Puss ❤️




























Kommentarer