Färgens språk

Jag målar med färg för att min själ längtar efter den. Inte för att det ska bli fint. Inte för att det ska matcha. Utan för att färg får mig att känna – mer.

När jag ser starkt gult slår hjärtat lite snabbare. När jag kliver in i ett rum där väggarna bär färg, känns det som om någon öppnat ett fönster i mig. Som att kroppen får syre. Som att jag blir påmind om något jag annars glömmer bort i farten.

Färg hjälper mig att minnas vem jag är. Att det finns kraft i mig. Att det är okej att synas.

Jag tror att färg gör något med oss. Något djupt. Något som inte går att formulera med ord – men som märks i andetagen. Som märks i leendet vi får av en klarblå kaffekopp, eller ett rosa hörn mitt i grått.

För mig är färg inte dekoration. Det är livslust, rörelse, närvaro. Färg är själens eget språk. Ett språk jag aldrig vill tysta.

Att omge sig med färg är att säga ja till livet. I nyanser. På riktigt.

/ puss Malin