Om att samla på människor, -som glittrande smycken

Om att säga ja – till dörrar, människor och livslust

Ibland känns det som om livet viskar: “Kom igen nu… öppna den där dörren.”

Och man står där, kanske med handen på handtaget, kanske med lite motstånd i kroppen. Men så – ett litet ja. Ett litet steg. Och plötsligt rinner livet in som vårsol i ett kallt kök.

Jag har lärt mig att det är där magin bor – i dörrarna man vågar öppna. Inte alla, förstås. Vissa dörrar har rangliga gångjärn och luktar instängt kontrollbehov – de kan gott få stå stängda. Men andra dörrar… de som leder till nya möten, till färgsprakande samtal, till skratt som bubblar upp från magen – dem vill jag öppna med hela hjärtat.

Att säga ja, men bara när det känns gott i bröstet. Inte för att vara duktig, inte för att passa in, utan för att något i mig säger “hitåt, det här är för dig.”

Och ibland betyder det att man träffar människor som blir nya vänner, vid tidpunkter i livet då man kanske inte trodde att man kunde få nya vänner. Men det kan man. Och det är bland det vackraste jag vet.

Det är som att samla på smycken – fast i mänsklig form. Vänner i olika åldrar, från olika håll, med olika slags skav och skratt och superkrafter. Någon är full av färg och eld, någon annan är en trygg famn av tyst visdom. En tredje virkar halsdukar av ord. Alla dessa vänner – som små konstverk i en ask jag bär nära hjärtat.

Det är också så tydligt hur intressen för oss samman. För mig är det konsten, kreativiteten, livskraften, filosoferandet kring allt det där som inte alltid har svar. Det är där jag hittar mina människor. De som vill prata om varför vissa färger gör oss lyckliga. De som förstår att ett penseldrag kan vara lika mycket terapi som uttryck. De som skrattar åt det absurda i livet och ändå vågar vara allvarliga när det krävs.

Att få vara omgiven av sådana människor – det är som att leva i en tavla målad av både skratt och djup. Det är en trygghet jag aldrig tar för given. För det gör något med en, att vara sedd av någon som inte försöker slipa bort ens kantigheter – utan snarare uppskattar dem.

Så till dig som står där med en dörr framför dig – kanske till en ny kurs, en ny plats, ett nytt samtal – känn efter. Om det kittlar lite i bröstet, om det glittrar till i ögonvrån – så våga. Säg ja. Inte till allt. Men till det som får dig att känna dig mer levande.

Det är där livslusten bor. Och där – där väntar kanske någon som kommer att bli ett nytt smycke i din ask.

Kram från färgpaletten,
Malin 🌸