Kreativ återhämtning – när vila inte är att ligga still

Jag har ett komplicerat förhållande till vila.

Inte så att jag är emot den, herregud nej – jag älskar känslan av att bara vara. Men när någon säger: “Du måste vila mer”, så översätts det i mitt huvud till något som ser ut som en beige soffa, tystnad, inga måsten och definitivt inga färger.

Och det där, det gör mig stressad.

För mig är vila ibland att ligga still och stirra upp i taket, ja. Men lika ofta är det att vispa ägg, måla i ett färgbad av ultramarin och citron, eller plocka fram saxar, penslar, tygbitar och gamla knappar för att skapa något som ingen bett om.

Det är det som är grejen: Ingen har bett om det. Ingen förväntar sig något. Och det är exakt där återhämtningen bor.

Återhämtning som luktar muffins och akrylfärg

För mig är återhämtning inte att ligga blickstilla som ett vitt lakan och vänta på frid.

Det är att sjunga högt i köket medan jag slänger ihop en galen middag med tre sorters ost och ett bortglömt grönsaksnät från kylen.

Det är att sy något knasigt av ett gammalt örngott, virka en halsduk som är mer som ett färgglatt moln, eller släppa in vänner i ateljén och måla tillsammans tills skratten fastnar i väggarna.

Det är inte tomhet jag behöver. Det är närvaro. Och jag hittar den inte i tystnaden – jag hittar den i leken.

När vila inte är stillhet

På riktigt – känslan av att göra något barnsligt, kravlöst och lite knasigt är ibland tusen gånger mer läkande än att ligga platt som ett utropstecken och försöka tänka på absolut ingenting.

När händerna är täckta av färg. När jag är mitt i ett yogapass. När en tjejhelg fylls av fnitter, varma tekoppar, högljudda penseldrag och någon som säger ”men jag kan ju inte måla!” – och sen målar av hela sitt hjärta.

Jag började fatta det här på riktigt när jag märkte att jag kände mig mer utvilad efter att ha skrattat med kvinnor jag just mött, än efter tre timmar i total stillhet.

Det är något med att skapa utan mål. Att få vara i ett sammanhang där inget ska bli “rätt”. Där en pensel får smeta ut sig över duken, där vi skrattar åt våra misslyckade muffins och någon virkar något som lika gärna kan vara en halsduk som en ny religion.

Att vila genom att göra

För vissa är vila att blunda.
För mig är det att få göra, skapa, vara.

Det finns något nästan rebelliskt i att återhämta sig genom att göra.

Men det måste vara rätt sorts görande. Inte det prestationsstyrda, där vi ska leverera eller visa upp något snyggt på Instagram. Utan det där mjuka, organiska görandet – där du följer impulsen att sy en klänning av ett örngott, rita med vänsterhanden eller baka muffins utan recept.

Återhämtning handlar ibland om att gå långsamt. Men ibland handlar det om att få springa fritt i färgpaletten, utan karta.

Kanske är det där du hittar hem

Och du – om du känner att du inte hittar tillbaka till dig själv genom att vila, så kanske du ska sluta försöka vara stilla och istället börja leka.

Det är inte lathet. Det är liv.

Och kanske är det precis det du mår bra av.

I skapandet som ingen bett om, men som kroppen ropar efter. I fnisset. I färgen. I friheten.

Kanske du ska prova något annat. Något fånigt, barnsligt, onödigt.

För vet du vad?
Det kanske inte är så onödigt ändå.
Det kanske är precis det som får dig att andas igen.

Puss.